Tar slut

Ja, ofta tar orken verkligen bara slut sådär och det har den gjort idag.. Har lämnat sonen på dagis, hem å småpulat lite innan det var dags för sjukgymnastik/vattengympa med sjukgymnast.. väldigt bra och behövligt men är helt slut efteråt, en kompis tittade förbi med sina två barn för att hjälpa mig flytta iordning i vardagsrummet.. Men redan hem från badet kände jag bara, nej, orkar inte.. Jag har alltid varit så glad å varit över allt, jag har blivit någon som är glad visst men inte alls lika ofta, får kämpa för att komma iväg och har jätte svårt när det är för mycket folk.. det är som att hjärnan inte orkar med å kroppen sätter stopp.. jag känner en som lider av deppritioner och känner  igen mig själv på vissa sätt men kommer aldrig låta mig falla så långt ner.. Kommer kämpa med näbbar å klor, min son och jag förtjärnanr det.. därför är det bara att kämpa sig upp och kämpa sig iväg, där emot är det viktigt att ha tid, inte stressa, klarar inte av stress, då tar det bara stopp.. trotts att allt känns väldigt jobbigt så har jag det väldigt bra och jag är så evigt tacksam för vännerna som finns där å orkar med mig, min son som lyser upp tillvaron, får en att tvinga sig framåt i tillvaron, har en kärlek som håller mig kär, vad kan man mer önska? inte mycket, men varför känner man sig då så nere? Väldigt konstigt detta med hjärnan, jag är lycklig men känner mig inte så..

//S


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0