frokensmarta

Ja, ibland ser man inte skogen för alla träna.. Har det så bra just nu, vill inte att det ska ta slut, har en oro som vara växer i mig.. Detta skovet av värk börjar göra mig väldigt sliten nu och det märks på hela kroppen, när värken har hållt i sig några veckor så blir orken mindre å tröttheten ökar, huvudet hänger inte med, man tappar ord och glömmer för fort, läser saker som inte står.. Ögonen rinner, huvudet dunkar migränen kommer sakta, ökar lite för varje dag men ändå på lite avstånd.. Jag känner mig sliten men lycklig, lycklig över att ha ett gott liv med familj å vänner som bryr sig om och tar hand om varandra.. Rädslan över att förlora el framför allt förstöra något växer, jag vill kunna finnas där för William i vått å torrt, men alla gör det väll på sitt sätt el? Alla har vi våra sjukdomar å sidor visst är det så? Det finns en mening med det med, det finns positiva saker med allt å det är possitivt jag vill se det men ibland smyger en lite rädsla/oro/ångest på å man vill bara gråta å visst behövs det, efter teg kommer sol..

Min fantastiskt underbara son är hemma igen och det är så härligt, veckorna går bara för fort, jag hinner inte med allt jag vill, speciellt detta med en lugn vardag, vad är det när man bara ses varannan vecka? Det blir intensiva veckor men dom är fantastiska, jag hoppas bara att när han som vuxen ser tillbaka på sin barndom kan se å känna all kärlek

Kram